Jag har återigen lärt mig att jag inte ska förutsätta världens tillstånd innan jag undersökt den ordentligt. I helgen gjorde Jakob och jag av med hans födelsedagspresent ifrån Mr J och mig.
Det var så extremt underhållande och publiken var liksom precis så entusiastiska och glada som inför en popkonsert. Men istället för att ropa namnet på sina älsklingslåtar så ropades det diverse coachnings fraser ifrån höger och vänster. ”Slå mot låret” eller ”Du klarar det”.
Mina förutfattade meningar fick sig verkligen en törn. Folk ser överlag helt ofarliga ut som går och kollar liksom de flesta tävlande. Och de tävlande svärmorsdrömmarna liksom skrattade och kramade varandra efter att en sekund tidigare under fokuserat allvar gått en hård sista rond mot varandra. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kanske mer anabola ärrade män med stirriga blickar. Folk som jag inte vill träffa ensam på en öde gata (å andra sidan tycker jag att de flesta män är trista att möta själv på en gata).
Till och med de medelålders damerna var representerade vid ringside, varav några var mammor till de tävlande. Jag var inte heller enda tjejen även om vi var i klar minoritet och många verkade enbart vara där som bihang till sin PV.
Jag har tidigare väldigt liten erfarenhet av fighting och trodde nästan bara att de handlade om att slå mot huvudet (ajbaja, mycket farligt!!). Matcherna handlade snarare om teknik, de var helt enkelt inte så våldsamma som jag tänkt mig. Men en kille förlorade på KO och trillade i golvet rejält och en annan började blöda i tinningen av en smäll. Så visst var det fighting action också. Måste verkligen ta ett snack med pappa om skaderisken. Känns ju som att slag mot huvudet sällan kan va bra liksom.
Om ett par veckor är det Jakob och jag som går på Frontier Open i submisson wrestling. Vem ska med?
Inlägg
Alla kommentarer
