Rätten att vara privat i det offentliga rummet

Ett utkast till en insändare med ursprung i ett inslag i vår lilla blogg. Jag tar gärna emot kommentarer

Kram Jakob


Rätten att vara privat i det offentliga rummet

Som svensk blir jag oftast lite stressad om någon insisterar att sätta sig bredvid mig på tåget. Tänk om jag måste prata med den här okända människan. Det är lätt att föraktfullt fnysa åt något som vi kommit att benämna en svensk stelhet. På kontinenten är människor minsann annorlunda, mer öppna och mer kontaktsökande. För mig handlar det dock inte om att vara asocial. Det handlar om att själv få välja vem jag vill prata med. Det handlar om en rätt att få vara privat i det offentliga rummet.

Offentligheten har de senaste decennierna utmärkts av en allt mer kommersialisering. Det är främst i min roll som konsument jag blir tilltalad av det ökade reklamutbudet då jag går på vår stads gemensamma gator. Personliga uttryck såsom klotter och grafitti anses olämpligt, stötande och till och med olagligt. I förra veckan i Paris möttes jag av en handskriven affisch, ”Il y a quelgu’un qui t’aime” (Det finns någon som tycker om dig). Mina franska kollegor fnissade föraktfullt åt något de ansåg vara ett patetiskt tilltag. Ursprungstanken till ”Reclaim the Streets” handlade just om det här, att ta tillbaka det offentliga rummet, tillbaka till stadens invånare, att det inte enbart skulle tillhöra penningstarka företag. Rörelsen kom till slut att förknippas med revolutionsromantiska vänsterungdomar som mest ville festa på gatorna och störa den allmänna ordningen.

Jag fann mig i att passivt ta in överdådet av reklambudskap. Jag valde att titta bort, och utvecklade ett slags filter mot allt det som inte tilltalade min personliga smak. Liksom en irrelevansfaktor slår av koncentrationen då tv-program avbryts av reklam, kunde jag fritt röra mig i staden utan att nämnvärts uppröras av pr-makarnas senaste krumbukter. Men på den senaste tiden har det hänt något. Jag blir allt oftare direkt avbruten i min privata tankevärld då jag tar mig fram på gatorna. Amnesty vill ha medlemmar. Som ett slags nutida avlatsbrev kan jag köpa mig ett gott samvete genom att donera en viss summa varje månad till Hjärt- och lungfonden, gå med i Greenpeace, och stödja Individuell människohjälp. För vem vill inte vara medmänsklig, omtänksam och miljömedveten?

Droppen som verkligen får bägaren att rinna över är detta veritabla myller av mer eller mindre seriösa gratistidningar som delas ut på alla möjliga och omöjliga ställen. Och nog handlar det inte om en samhällsservice att ge förse invånarna med nyheter. Det handlar om att sälja läsare till penningstarka annonsörer. Att cykla till stationen på morgnarna har blivit en verklig prövning. Inte nog med att de står där i varje korsning så man måste kryssa sig fram för att inte får en blaska nedslängd i sin cykelkorg. Framför allt utgör de cyklister som envisas stanna för att plocka upp ett exemplar en trafikfara genom att stoppa trafikflödet. Morgonhumöret blir definitivt inte bättre.

Jag är trött på att bli tilltalad som konsument på det här sättet. Är det inte min rätt, att få vara en privatperson i det offentliga rummet? Jag vill inte prata med gratistidningsutdelare. Jag vill inte prata med Hjärt- och lungfonden. Jag vill inte tala med Greenpeace. Jag kräver min rätt att få gå omkring i mina egna tankar, ostört, i det offentliga rummet!

Jakob Svensson, Doktorand, Lunds universitet