Jag sänker mig själv, bit för bit.

Idag gör jag något sorgligt. Jag äter min lunch vid skrivbordet, hängandes över datorn. Jag som lovade mig själv att aldrig göra så.

De som går förbi kommer tro att det är för att jag har mycket att göra.
Jag vet att det är för att jag inte har någon att äta lunch med och glömde ta med mig dagens tidning som jag brukar.

Är det verkligen ingen annan här som är intresserad av att ta med sig mat? Lockar verkligen pannbiff med lök för 76 kr så mycket? Ja, tydligen. Från fönstret ser jag ett lämmeltåg av konsulter med svarta rockar och halsdukar i rött och grönt tåga ner mot restaurangen.

På torsdag tror jag nog att jag kommer följa med dem, inte för att tagiatelle med broccolisås är tha shit, utan för att få lite mänsklig närhet under min lunch.

Jaha, hej då då.