Confession time

Igår tog jag en vända inom Åhléns City på väg hem från jobbet eftersom jag behövde lite jox från sminkavdelningen. Det jag inte var beredd på var att de hade gjort om bland hyllorna och stuvat om bland precis allt. Så jag kretsade runt där ett ganska bra tag.

I närheten kretsade en annan snubbe omkring, i väntan på att hans sällskap skulle bli klar med vad det nu var hon skulle ha. Lite senare bad även snubben själv en expedit om hjälp med vad han nu var ute efter. Han känns bekant, mycket bekant, men vagt bekant. Jag kan inte placera honom. Jag måste titta igen. Och, när jag snurrat runt några varv i jakt på vad-det-nu-var, måste jag kasta ett öga åt jeppens håll igen, och igen, och igen, för jag känner ju igen honom någonstans ifrån. Och så fortsätter det tills det känns som om även killen gett mig ögat ett rätt bra tag. Kanske var det därför jag så gärna ville sätta vem det var också.

Sen i morse. På hallmattan. I kulturdelen. Wille Craaford var i stan i samband med Guldmasken. Jag ögnade upp en gammal trubadur. Helt ogenerat. Men omedvetet, OMEDVETET! Wille, om du läser det här: jag tar tillbaka.