Vad ska jag skriva egentligen?
Förutom att det är måndag då förstås.
Usch vilken ångest jag drabbades av igår på tåget hem. Insåg att den mycket efterlängtade Tokyo-semestern hade passerat förbi (inte obemärkt dock). Och att helgens hemmabesök också var över, och det dåliga samvetet mot äldre släktingar inte hade minskat. Blev inte bättre av att mormor grät av glädje när jag kom dit i fredags för att säga hej.
Sedan kom jag på att det faktiskt är flera månader kvar till sommarsemestern, det känns som en evighet. Och att jag egentligen bara har tre kompisar i Stockholm. Den ena är iofs Hannah och hon är fyller nog egentligen två kompisplatser, minst. Ja, också har jag ju Stoffe också, såklart.
Sedan kom jag på att jag inte sparat några pengar alls sen jag flyttade upp hit, mitt disponibla sparkonto innehåller 0,15 kr. Det är 15 öre. Jag har 15 öre sparade.
Sedan kom jag på att jag äter för lite frukt.
Och att jag måste bli bättre på att klacka om mina dyra fina skor i tid, de förstörs ju annars. Jag är jättedålig på det.
Och min nya fina påkostade cykel har stått i stort sett oanvänd på gården här uppe. Jag pendlar ju på dagarna och på helgerna har det varit kallt/regningt/snöigt/slappt. Stackars cykel.
Kom hem med sluttande axlar och suckande kropp. Måndagar - kommer det alltid vara så?
måndag, mars 31, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Oj, det var ett sorligt inlägg. Men oroa dig inte, katter landar alltid på fötterna och om inte så har de 7 liv att lajja med.
Själv sitter jag i lite skumt ljus på jobbet. Lysrören verkar ha pajat på den del av redaktionen där jag, Flax mfl sitter. Det har inte lagats på några dagar, vet inte om någon ens sagt till om det. Jag har det inte.
Har ont i min högra armbåge. Det strålar ut från den ända ner till handleden och ända upp till axeln. Ska till företagsvården imorgon och få den undersökt efter blessing av min chef.
Det här med ergonomiska hjälpmedel är uppenbarligen lågprioriterat på mitt jobb; 14 månader efter att jag och en tillkallad ergonom (trott att vi) beställt lite saker till mig har inget hänt. Personalaren tycker att jag surar och här sitter jag och längtar tillbaka till tiden då jag bara hade EN arbetsskada (axeln).
På diverse kick-offer dricker vi vin och äter finfin mat, men när jag säger "rullmus med handlovsstöd" svaras det mest "det är svårt med saker som kostar pengar" och en massa annat crap. Visst är det härligt med prioriteringar.
Fast utöver det mår jag ju jättebra! Tokyo var strålande och det var inte sista gången jag var där (tänk så, Katten) och jag och Lillen är bästa samboparet. Igår lade vi oss redan kl 21, och bunkrade upp med ett kilo belgisk choklad och amerikanska So You Think You Can Dance på datorn. Efter knappt två avsnitt slocknade vi. I en värld där jag hade en normal omsättning hade jag varit full av valpfett och trivselvikt.
Och förutom Lillen har jag en hel drös fina vänner, och himlen var blå imorse, och även om min förbannade högerarmsjävel har domnat så att jag inte pallar träna idag, trots att jag har träningsväska med mig och allt, så gillar jag läget.
Och tidigare idag, då jag var som argast på vår sk personalvård, då tänkte jag på vad Betty - eftertänksmat och engagerat - sa om en vårjacka i HM:s skyltfönster i helgen. Då försvinner den mesta irritationen.
Vad var det nu du sa Betty?
Egentligen har vi ju nio liv, vi katter. Men jag tror nog att minst ett gick åt under min studietid i Lund, ett annat när jag dog av tristess på mitt förra jobb, så nu är det nog sju kvar.
Ja, jag får ju tänka på roliga saker i stället. Som när jag låg där på en brits, naken och plaskblöt insmord i scrubcreme och och hörde gamla tanten säga "cheeenge" och sedan hörde Helena dra efter andan. Nu i efterhand mkt roligt, just då lite spänt läge.
Sedan mailade Hannah nu och ville ta ett glas rosa bubbel efter jobbet. Jag sa ju att hon fyller ut kompisrollen bra!
Tänk att först bli gnagd på av fiskar och sedan under stort hemlighetsmakeri försöka gömma en förbjuden tatuering när man naken spatserar genom ett stort rum fullt med badtunnor, i sin tur fyllda av japanska kvinnor. Tricky.
Steg nummer två var alltså att flaunta sig på den brits Anna beskriver, och bryskt spolas av med jämna mellanrum både innanför och utanför de symboliska bermudasshorts i baddräktstyg man fick "ha på sig". Trots en strategisk placering av min tatuering blottade jag dessutom bläckad hud för fler än de som var i "skrubbrummet" eftersom just min brist var placerad mittemot ingången till rummet. Och dörrar, sånt trams hade de inte där.
Att som tatuerad svenne uppebarligen signalera japansk maffia och därmed vackert riskera att bli utslängd utan vidare från ett japanskt SPA, det var en erfarenhet jag inte räknat med att skaffa mig. Så det var just lite av ett spänt läge.
Den japanska skrubbdamen som höll snattran trots mitt regelbrott förärades semesterns djupaste bugning, då jag efter behandligen tacksamt fick ta emot min icketäckande lilla handduk i tvättlapps-size innan det var dags att skymfa japanerna i tunnorna igen.
Men satan vad ren man blev!
Livet, Anna, livet. Jorrå så är det. Just nu är mitt inne i någon form av rutinperiod. Inte så himla spännande om jag får uttala mig.
"Åhå, mjukt eller hårt bröd till frukost".
"Ska jag äta frukost hemma eller framför datorn på jobbet?".
Det är den typen av stora livsfrågor jag ställer mig själv dessa dagar.
Förhoppningsvis ändras saker i och med vårens intåg. Vi förlitar ju oss, som vi vet, på vädrets makt här i Sverige...så kring slutet av månaden då har vinden vänt.
Svaret på sista frågan är såklart ja, det är ju därför onsdagen känns så fantastisk när man kommer hem, snart helg, tjoho, vi måste få ha nedsluttande axlar på måndagar för att kunna bli av med lite negativ energi liksom.
Skicka en kommentar