Meant to be, meant to be.

När jag gick på lekis, ja ända tills jag gick ut nian faktiskt, bodde jag granne med min klasskompis Stefan. Jag på Taggsvampstigen 4, han på nummer 7. Stefan hade några specialintressen, bland annat att hänga uppe på sitt loft i pojkrummet. Det var sjukt tufft, och många var de flickor som hängde med honom i önskan om att få en puss däruppe där de vuxna inte kunde se. (Fast oftast kom mamma B in med orden "Hej pojkar/flickor! Vill ni ha glass? Glass?") Stefan var även den som vann varje förbannade dans- och lambadatävling på skolans discon. Men hans konstigaste intresse var att han var en OTROLIG listnörd. Tracks, Svensktoppen, Top of the Pops, you name it. Det fanns tidningar överallt, som t.ex. tyska Bravo och överallt på träpanelen (!) satt det handskrivna listor av veckans Tracks, förra veckans Tracks, förrförra veckans Tracks... ja ni hajjar. Samma sak med alla andra musiklistor man kunde hitta.

Sen för ett par år sen, när P3 började med den lite mer moderna Digilistan som komplement till Tracks, skrattade jag några gånger åt det avslutande "...och jag - jag heter Stefan Eriksson". Ärligt talat skrattar jag fortfarande åt det. Det hade liksom varit för bra för att vara sant om just min Stefan Eriksson satt där i studion och presenterade sin barndoms listor. Så idag. På Facebook. Dyker Stefan upp ut ur det blå, och visst är det han som är han! Är det inte otroligt roligt. Snacka om utstakad karriär sedan man lärde sig att skriva.