Igår började jag läsa Ronnie Sandahls debut "Vi som aldrig sa hora". Redan på sida ett fick jag en obehaglig känsla av att hela boken kan vara skriven av Jocke Berg. Den börjar, och jag citerar: "Han vaknar av regnet. Innesluten i ett skrik, strandad i tårar som torkat." Tjena Jocke, busted på rad ett! Man kan nästan höra en gitarrslinga och eskilstunamålet. Säg, spår tre på Isola 1997.Redan här ryggade jag alltså tillbaka ganska mycket. Mindes de obligatoriska fnissen från Ronnies beundrarskara på B&B som upprepades vad han än sa - till och med när han sa "ehm... nä nu glömde jag vad jag skulle säga". Fniss fniss.
Men okej, jag fortsatte såklart med boken och jag är, tror jag, försiktigt optimistisk. Jag testar att se bortom sjalen, Aftonbladet och det unga hos Ronnan och sådär. Tänka att kanske är det här den generationsroman som folk vill få den till.
Men det är en grej jag inte kan släppa riktigt: Ronnies 20-åriga kids gör liksom inte alls samma grejer och... är liksom inte som vi var när vi var 20, eller iallafall inte som jag var. Karaktären Hannes köper mint-latte till tjejen han är kär i, take away dessutom. Han minns hur de satt på hennes flickrum och lyssnade på... Ed Harcourt? Säkert inga Kent-tonår där inte.Tjejen i fråga har svarta skinnstövlar på sig. Inte Pumasneakers i mocka som jag själv slog till på, genomskinligt inspirerad av Brainpool. Jessica i boken har dessutom en affisch på Moneybrother i sitt flickrum. Det är konstigt. Okej, de försöker röka tufft och blandar taskiga groggar, kräks och sådär, men så himla LIKT är det inte. Vilken generation tillhör vi då? Det här är senare än våra tonår, kanske är det konstiga att dagens kids gör samma saker som jag, tjugonio? Typ... köper kaffe? Jag förstår ju på ett plan att Pumadojjor, Brainpool och Amadeus är exakt samma sak, men det känns ändå så konstigt.
Men oavsett är jag rätt peppad på att ta upp boken igen, snart, ikväll. Och krystade meningar till trots får han verkligen till det ibland. "Hannes gick några varv runt kvarteret för att hitta rätt ord, men blev bara våt i håret." Det gillar jag, oh yes I do.
Inlägg
5 kommentarer:
Nu blir jag trots allt lite sugen på att se vad the fuzz is all about.
Och med tanke på att Puffen och Mr J mobbar mig för att Kent skulle va mitt favvoband...(självklart en lögn).
Jag har 50 sidor kvar. Är dock ganska nollställd och därmed lite besviken, historien liksom bara flyter ut. Har också hittat lite för många exempel som känns plankade från "Volt" och "Skugglegender". Bäst på att vara Per Hagman är trots allt Per Hagman. Men den är värd att läsa ändå, på något sätt, om inte annat för fusset.
Ingen mobbing här... Bara en sak till på listan över saker som Betty inte gillar att hon gillar. Uppenbarligen så mycket att du tar det som mobbing. DET är stort. Och Kent seglar upp på förstaplatsen innan du hunnit säga Kräm.
Satan.
Kent - I dont get it
Skicka en kommentar