Borta bra men hemmalagat bäst.

Ibland fattar jag inte varför det ska vara så svårt att ta sig i kragen och laga en ordentlig middag. Idag tog jag mig tid att fixa bräserade puylinser med rosmarin och vitlök, halloumi stekt i honung och till det en grönsallad. Så enkelt, så smarrigt! Bara det att puylinserna "bräseras", jag älskar det. Hemlagad god mat får mig att känna mig lugn och... sund liksom.

Den här mannens son grabbade tag i mitt högerben idag inne på NK.
Det var en glad liten skit.

Godmorgon!

Thanksgiving a la Noren

Jepp jepp

Då avklarade jag och krabban två stycken thanksgivingmiddagar. Det började hemma hos Tors föräldrar. Pappa Anders, professor, mamma Maria, professor, Tor, Megan och Jakobx2

Kvällens stora samtalsämne under kristallkronan och till klassisk bakgrundsmusik var ... håll i er ... prostitution, skall det legaliseras eller inte? Mamman (för övrigt från Holland) var väldigt säker i sin argumentation och den homosexuelle sonen höll naturligtvis med. Kvällens bästa kommentar stod nog Pappan för "What about the Johns, the right of the Johns" (john = torsk). Det blev en ganska het diskussion. Mycket vin

Fast frågan är om inte Thanksgiving hemma med Gail tog priset. Vi har
a) den sönderstressade frånskilda mamman som lagat mat hela dagen och bara vill att allt skall vara perfekt
b) den grymt pårökte sonen, hög som ett höghus
c) den timide dottern
d) hennes superstiffe pojkvän
e) en hund som kräks
och så Jakobx2

Ni fattar själva, jag bifogar bilder



pojkvännen - dottern och modern på rad



mycket mat - pumpkin pie - grymt underskattat



precis innan hunden kräks i det perfekta hemmet

Är det sant att när man börjar arbeta på IBM får man:

1. E-postadress
2. En mobiltelefon
3. En blogg (!)

2.25 in! (1.55 kvar...)

sticket! sticket! sticket!

Så satan kul idag på jobbet. Vi hade bjudit in en snubbe som heter Rickard Hansson, VD på Mindroute.

Han snackade om widgets (lite om wikis, bloggar och feeds.) och att släppa in kunden. Och det bästa var att han var så entusiasmerande!

Pepp!

I senaste Biblioteksbladet (ashett) är David och jag på bild. Sid 28 närmare bestämt. Ni kan komma hem till mig och kolla. Har på mig min Vivienne Westwood-klänning. David har Carin Wester-brallor.

Annars kan ni kolla här om ni undrar vad jag delvis gjort under våren - på jobbet that is.

"Äntligen!"

I hela mitt heltidsarbetande liv har jag jobbat på ställen där i princip alla samlas framför en radio när det vankas Nobelpris i litteratur. Här hade vi till och med vadslagning. Den gick man ju bet på, trots att både jag och litteraturredaktören röstade på samma; Ko Un. Är folk lika kulturellt arty på era jobb?

Okej, jag har bara jobbat på två ställen, men ni fattar vad jag menar. Det har ändå hänt... sex år i rad.

På jobbet

Hur kommer det sig att varje gång jag ska öppna toalettdörren (på väg in) tror att det ska ligga en död man inne på dass?

Vi som aldrig sa klänning

Idag har jag klänning på mig. Det i sig är ju inte så jättekonstigt, men saken är den att jag dragit på mig min Nanso som jag tidigare alltid haft byxor under. Det kändes jättekonstigt att stå vid ett övergångsställe i morse, varm om vader (benvärmare) och hals (halsduk) och känna det vina lite om rumpan när bilarna susade förbi. Kommer ni ihåg de där drömmarna man hade, att man kom till skolan och upptäckte att man var (a) naken, (b) utan byxor eller (c) i pyjamas? Precis så känns det. Men C på mitt jobb lyckades å andra sidan dra på sig olika stövlar idag, svarta förvisso, men ändå. She's living the dream.

Vi som aldrig sa Kent

Igår började jag läsa Ronnie Sandahls debut "Vi som aldrig sa hora". Redan på sida ett fick jag en obehaglig känsla av att hela boken kan vara skriven av Jocke Berg. Den börjar, och jag citerar: "Han vaknar av regnet. Innesluten i ett skrik, strandad i tårar som torkat." Tjena Jocke, busted på rad ett! Man kan nästan höra en gitarrslinga och eskilstunamålet. Säg, spår tre på Isola 1997.

Redan här ryggade jag alltså tillbaka ganska mycket. Mindes de obligatoriska fnissen från Ronnies beundrarskara på B&B som upprepades vad han än sa - till och med när han sa "ehm... nä nu glömde jag vad jag skulle säga". Fniss fniss.

Men okej, jag fortsatte såklart med boken och jag är, tror jag, försiktigt optimistisk. Jag testar att se bortom sjalen, Aftonbladet och det unga hos Ronnan och sådär. Tänka att kanske är det här den generationsroman som folk vill få den till.

Men det är en grej jag inte kan släppa riktigt: Ronnies 20-åriga kids gör liksom inte alls samma grejer och... är liksom inte som vi var när vi var 20, eller iallafall inte som jag var. Karaktären Hannes köper mint-latte till tjejen han är kär i, take away dessutom. Han minns hur de satt på hennes flickrum och lyssnade på... Ed Harcourt? Säkert inga Kent-tonår där inte.Tjejen i fråga har svarta skinnstövlar på sig. Inte Pumasneakers i mocka som jag själv slog till på, genomskinligt inspirerad av Brainpool. Jessica i boken har dessutom en affisch på Moneybrother i sitt flickrum. Det är konstigt. Okej, de försöker röka tufft och blandar taskiga groggar, kräks och sådär, men så himla LIKT är det inte. Vilken generation tillhör vi då? Det här är senare än våra tonår, kanske är det konstiga att dagens kids gör samma saker som jag, tjugonio? Typ... köper kaffe? Jag förstår ju på ett plan att Pumadojjor, Brainpool och Amadeus är exakt samma sak, men det känns ändå så konstigt.

Men oavsett är jag rätt peppad på att ta upp boken igen, snart, ikväll. Och krystade meningar till trots får han verkligen till det ibland. "Hannes gick några varv runt kvarteret för att hitta rätt ord, men blev bara våt i håret." Det gillar jag, oh yes I do.

"Kanske en resa"?

16 november har Harmony Korines Mister Lonely premiär. Handlingen....måste se.

Tydligen så fastnade Mr J i tullen när han sa att han skulle hälsa på Jake...Gud så spännande. Update kommer säkert via facebook. Vet inget mer.

Största traumat på länge!!!

Igår när jag skulle till jobbet så var det två fåglar (En gigantisk! Tydligen Koltrast. Jag trodde det var en kråka) i trapphuset så jag klarade inte av att gå ut. Det var som i Hitchkocks...ringde både Mr J ("jag jobbar", klick), Puffen ("antingen går du till jobbet eller så stannar du inne hela dan") och pappa ("eh jag åker ner från Uppsala direkt". Not.) i panik. Öppnande och kikade på de flaxande fjäderfäna. Vankade av och an. Peppade. Efter halvtimme vågade jag och då gick jag ut munderad i cykelhjälm (förnedring) och omlindad ett stort vitt sovtäcke. Såg ut som ett freak antagligen. Då dök min granne upp och jag skrek: Det är fåglar här! Hon ba: vad säger du? Och jag skrek igen, inlindad och med bara näsan som stack ut: FÅGLAR! Och hon ba jaha och gick helt iskallt fram till fönstret och öppnade. Jag hörde hur vingarna slog ovanför mitt huvud och så försvann de ut.

Min granne: eh är du rädd för fåglar?

Jag: Eh, nej vaddå ser det ut så eller?

Nu är hela trappen nedskiten och det är min tur att städa...(fågelinfluensa, papegojsjuka here i come).

The Band är verkligen THE Band.

Kolla upp "Music From Big Pink" bums!

GW

"Häromdagen var jag nere i Linköping och ägnade dagen åt ett gammalt mord som vi tänkte köra i Efterlyst på torsdag eftersom vi ännu hoppas att kunna sätta dit gärningsmannen och eftersom hoppet är det sista som överger oss människor."

Varför uppdateras inte bokusbloggen?

Jag känner sorg

Jag säger som Puffen. Jag är tom.

Shit va fint det var på festivalen. Vilket mingel. Verkar tyvärr som halva Bokusstyrkan ligger hemma däckade av förkylning.

Ska lägga upp bilder på Facebook ikväll. Kanske några här. Kanske skriva lite mer om livet i GBG. Vi får se.

Kolla in Dans kändisbilder. Jag dör det är så fint.

Bokmässan - vilken festival

På Bettys begäran - och pga en anställd på Park - har jag nu tillfälligt ändrat mitt alias.