Första jobbdagen är avslutat och oh vad jag saknade Malmö och livet. Som gör att man bara kan vara hela tiden. Men det ena kräver det andra. Nu ligger jag nedbäddad under en filt och tittar på Grammisgalan. Några tårar föll när EST fick pris. Bölig som jag är hade jag självklart vattnade ögon redan när Robyn high fivade sina kollegor. Livet är inte så illa än då och tänk vad bra jag har det. Allt fint, så bekymmerlöst egentligen, ovanligt ångestfria år har det varit på sistone. Lite dålig sömn de senaste månaderna och så skulle jag behöva lite mer fuck-you-attityd, lite mindre ängslighet i huvudet. Men det kunde ju varit så mycket större. Så mycket mer krävande. So nog är det inte så illa på det stora hela.

I helgen paxar jag många koppar på lokal med er! Nu i helgen klockade jag in 5 hemmafikor, mycket trevliga, men jag måste ut! Möt mig på stationen kl. 16:15 på fredag.